Studioarbetet var det bästa av allt: att forma låtarna och försöka tolka dem på sitt eget sätt. Så sa ABBA:s Agnetha Fältskog om de decennier långa serien av popklassiker som gruppen gav världen. Jag har alltid känt att studioarbetet var vår starka sida, fortsatte hon. Där kom allting till liv – där skapade vi.
Hennes bandkamrater skulle hålla med. Även om vissa grupper må ha älskat livekonserter, fick ABBA den verkliga kicken av att använda inspelningsstudion som ett laboratorium, utveckla och slipa på sina musikaliska skapelser. Under deras aktiva år blev denna devotion ibland felbedömd, som om det var något felaktigt med att göra allt man kunde för att realisera bästa versionen av varje låt. Vissa tyckte till och med att ABBA måste följa någon sorts formel, beräkna hur de bäst seducerade det okunniga publiken att köpa sina skivor. Men sanningen är långt ifrån den: ABBA letade sig fram intuitionellt genom att skriva och spela in varje låt.
Det hela skulle börja med Björn och Benny tillsammans med en akustisk gitarr och en piano, försöka skriva låtar. I detta skede skulle de slänga fragment av melodier åt varandra, se vilka som passade ihop, avfärda hundratals melodilinjer som inte var tillräckliga.
När de två låtskrivarna hade en låt som de var nöjda med, skulle den ta vägen in i studion. I den här fasen hade låten ingen riktig text, bara nonsensord och slumpmässiga engelska fraser. Oftast skulle dessa fraser utgöra det preliminära titeln på låten: ett preliminärt namn som användes under arbetet med att forma låten på riktigt. Till exempel hade ”SOS” ursprungligen titeln ”Turn Me On”, och ”The Winner Takes It All” hette ”The Story Of My Life” – om man räknar med antalet syllabler matchar de preliminära titlarna perfekt mot de slutgiltiga titlarna.
Första steget när de spelade in låten var att spela in ett instrumentalackompanjemang. Det spelades in med hjälp av sessionmusiker: vanligen en gitarrist, en basist och en trummis, med Benny själv som pianist; ibland fanns även en percussionist med. Även om Björn och Benny alltid hade det slutgiltiga ordet, så lät de musikerna gärna komma med sina egna idéer. Som Benny påpekade: När man visste att det fanns möjlighet att förbättra en låt i studion, med ett viss tempo eller en gitarriff eller vad som helst, så skulle man bara säga till musikerna: ’Detta är där låten börjar nu, men vi kommer att bestämma senare vilka delar vi kommer att återvända till, och var låten slutar’. Det är hela poängen med att ha bra musiker i studion, att ge dem rum och låta dem bidra till arrangemanget.
Under denna fas skulle Björn vanligen inte spela med musikerna, utan istället ta på sig rollen som producent: någon som kunde se låten ur ett främmande perspektiv och se till att bra idéer för arrangerande hölls.
Björn skrev texten till låten när en backingspår hade lagts, vilket var ett viktigt steg. Musiken var då redan klar vilket innebar att texten skrevs i samband med inspelningen. Jag ville att det skulle finnas någon typ av atmosfär i inspelningen, för då skulle jag få en tydligare bild av vad låten handlade om. Det var mer njutning i att lyssna på en fantastisk backingspår än på en inspelning där jag och Benny slog omkring på ett piano och en akustisk gitarr. Det var inte lika inspirerande.
När texten var klar kom Agnetha och Frida in i studion för att lägga in sina röster. Benny har en gång sagt att damernas röster var det viktigaste i gruppens sound, det som gjorde att det lät som ABBA. Och även om det skulle vara lätt att konkludera att allt som rörde röster hade bestämts av Björn och Benny när damerna kom till studion, så fungerade det inte på det viset. Tvärtom var Agnetha och Frida aktiva deltagare under inspelningsprocessen, kom med sina egna idéer om hur de skulle sjunga låtarna och bidrog med idéer till harmoniska partier.
Kreativitet är något som fungerar väldigt bra när du är i ett studio-miljö, noterade Frida vid ett tillfälle. Vi sjöng med i pianot eller ibland till bandet med bakgrundsmusiken. När du hörde melodin flera gånger och du arbetade med den, uppstod andra saker, som lilla körbitar eller ’respons’. Du skulle säga, ’Denna bit här låter bra, känns bra’. De var inte rädda för att uttrycka sig om några av låtarnas texter var konstiga att sjunga – det vill säga, om kombinationen av konsonanter och vokaler i ord eller fraser bara lät dåligt när sjungna. Då var det upp till Björn att ändra texten. Så, på samma sätt som Björn och Benny välkomnade input från stöttepelarna, var de glada för denna kreativa dialog med kvinnliga hälften av ABBA – de alla ville samma sak: att göra en riktigt bra inspelning, och se till att varje låt var så bra som den bara kunde bli.
Agnetha och Frida började sitt dagliga arbete i studion genom att bli bekanta med låten, efter vilket de började spela in de röster tillsammans med backingvokalerna och alla komplicerade harmonier. Leadvokalerna spelades in sist, eftersom de då hade funnit sin väg in i låten och var bättre rustade att leverera en emotionell tolkning av melodin. Spelningen av vokalerna tog bara en dag, och innehöll flera över dubbningar av körsång. Det låter otroligt, men som ABBA:s ingenjör Michael B. Tretow en gång sa: ”Agnetha och Frida verkade ha en speciell förmåga för det här jobbet. Vi fick aldrig stucken på vokalerna”.
Den sista delen av inspelningsprocessen var ytterligare över dubbningar och mixning. Detta var vanligtvis en parallell process, eftersom det var först när trio i kontrollrummet, bestående av Björn, Benny och Michael Tretow, satt ner vid mixerbordet som idéerna för över dubbningarna föddes. Över dubbningarna tog vanligtvis formen av idéer för keyboard riff, vilka kom från Benny och spelades in på synthesizrar, pianon eller något annat keyboard-liknande instrument.
Efter minst en veckas hård arbete var en helt ny ABBA-låt slutligen klar för att släppas och storma upp listorna över hela världen. Om gruppen var nöjda med det de hade åstadkommit. Då de ibland kände det här låten har mycket potential, men vi har spelat in den på fel sätt – vi kan inte släppa den, och därför startade hela processen igen.